Utan filter…
Måste vi in i smärtan och vända? In i den borttappade kärlekslösa totala ensamheten.. för att hitta den äkta samhörigheten.. det fina.. det villkorslösa.. Kan vi inte på riktigt se det ljusa förrän vi mött det mörka? Yin och yang. Uppskatta hälsan förrän vi sett det sjuka. Älska vännen på riktigt förrän vi sett fienden. Ta in det mjuka förrän vi mött det hårda. Eller hitta modet.. förrän vi mött rädslan.
Jag har alltid förespråkat gråzonerna, att inget är svart eller vitt. Att vi måste lära oss att se dimensionerna. Nu ser jag att det är motsatserna som snickrat mina språngbrädor. Som fått mig att tvingas ut i det nya. Hitta nya krafter, nya insikter. Som med min nu första tatuering. Ren hud möter bläck. Något jag tidigare tyckt varit ”smutsigt”, ja i många fall fult.. har nu på min kropp för mig fått en helt annan mening. Nu när hon sitter där, min krigarsjäl ”Karma” som fått komma upp till ytan, kan jag inte annat än att se att hon är vacker. Att hon varit gömd under lager av förnekelse. Av ”inte kan väl jag”. Eller av ”vad ska folk säga”. För mig blev den här handlingen en kärleksförklaring till mig själv. Att jag FÅR ha alla mina dimensioner och tror jag först nu, vid snart 49 års ålder faktiskt kan säga att jag älskar mig själv. Jag har så många brister, rädslor och tillkortakommanden. Men jag har också styrka, mod och envishet.. att vilja ge, älska och leva. På mitt sätt.
När Krister dog. Det totalt mörka.. den bottenlösa fruktansvärda avgrunden. När han gav sig av härifrån, blev jag naken. Totalt sårbar. Han tog med sig alla mina filter. Alla mina skal. Min uppgift blev klarare. Mina känslor likaså. Något jag fått brottats med senaste året. Shit.. ska jag stå här och tala om hur det är.. utan förbehåll… utan en ”exit” dörr?? Bara som.. mig själv?! Nu har jag gjort det, mer än en gång har jag blottat mig. Sagt som det är. Delat det som är inuti. Och jag är fortfarande kvar.
Kanske lever jag mer än jag någonsin gjort. Även om vardagen tuffar på, allt det praktiska är sig likt.. har även de minsta handlingarna nu blivit till något helt annat. En närvaro jag inte upplevt förut. En insikt om att våga omfamna det vackra och sårbara helt, trots att avgrunden finns där hela tiden... risken att förlora något eller någon, lurar runt hörnet. Den finns där, men är bara det vackras motsats. Ett ställe jag inte behöver besöka för alltid, men vet att jag trillar ner där ibland.
Att inte kunna se dig Krister, få din kram, höra din röst.. saknaden efter den trygga vännen i dig.. är oändlig. Men den Kia du tvingat mig att bli, är jag ändå oändligt tacksam för. Hon måste gå framåt, trots att hon förstått vilka sorger som kan finnas längs vägen. All denna smärta.. all denna sorg.. tar jag i handen varje dag.. men gör det inte till min borg, utan något vackert. Där jag släpper in allt.. som tillhör det här vackra.. som kallas livet.
