Där livet händer

Middagen är avklarad, köket är undanröjt och ungarna gör nåt på sina rum. Sitter i soffan en stund. Det varma skenet av tända ljus och julslingor skänker ett välkommet lugn. Mitt skrivknatter ackompanjeras av ett dovt dunkande från diskmaskinen. Ett ljud som alltid gjort mig trygg. Det tar mig tillbaka till barndomens kök, husets hjärta.

Småstressiga skolmorgnar. Mamma springer runt och kollar om vi packat gympapåsen, har vi en peng i fickan om det behövs, måste du inte gå nu för att hinna med bussen och du tar väl mössan för det är faktiskt kallt ute? Doften av nybryggt kaffe blandat med tidningssvärta. Det kommer en liten vindpust mot mitt håll när pappa bläddrar i den stora tidningen och liksom viftar ut sidan för att kunna läsa. De var stora då, dagstidningarna. Pappa var alltid uppe först. Morgonpigg och på glatt humör. Jag äter rostad macka med mammas goda äppelmos och en ostskiva. Äppelmoset som syrran kallade ”kladde-badd” eftersom jag, den yngre förmågan av oss tre syskon, säkert “sullade” på bordet när jag åt.

Många minnen från detta kök. Alla ljud och dofter. Diskussioner vid middagar. Märken i det bastanta furubordet från en vardag med fem personer i hushållet. Ibland gick pennan igenom det mjuka träet när mamma löste korsord med sin omsorgsfullt vässade blyertspenna. Små suddkorvar under tidningen från ord som inte blev rätt. Läxor som gjorts. Satt aldrig på mitt rum och gjorde sånt, utan i köket. Mina tidigaste minnen, när jag sitter på golvet med leksaker. Det fanns ett skåp där jag brukade krypa in, med ett litet lufthål längst upp från vilket man kunde kika ut och studera vad som hände där ute. Mamma och pappa går runt som stora jättar. Det fräser i en panna, doftar sådär matigt gott av smörbrynta hemrullade köttbullar. Ibland var jag med och rullade. Halva smeten fastnade på fingrarna, små attans lökbitar som liksom klistrade sig fast och gjorde det svårt att få bollarna runda. Kladdigt men kul.

Ibland styckades en halv älg här. Då åkte hushållsassistenten fram, köttfärs hit och grytbitar dit. Gillade aldrig riktigt lukten av det råa köttet, men njöt i stora drag av söndags-älgsteken med gelé, brunsås och potatis. Det var oftast pappa som lagade maten, om han inte var på resa förstås. Och mamma bakade. Sockerkakor.. kanelbullar och snedskurna chokladkakor. Det fanns alltid plats för fler vid bordet. Middagsgäster kunde vara våra kompisar, en genomresande kund till pappa eller släkting på besök. Musiken och pratet, ett ständigt sorl från radion som alltid var på i bakgrunden. Oftast p4 med de välbekanta rösterna i morgonprogrammen. Melodikrysset på lördagar, p1 sommarpratare eller basrösten blandat med jazziga toner från ”Smoke rings”.

Köket är fortfarande husets hjärta på Kärrvägen i Jakobsberg, om än föräldrarna inte är lika snabba längre. Är så tacksam för min uppväxt. Som vuxen förstår man att det hade kunnat vara annorlunda och jag och mina syskon hade det väldigt bra. Kärleken till köket, alla magiska dofter och smaker följer mig vart jag än bor. Mitt bord har också märken och jag hoppas på många fler. Få saker gör mig så glad i själen som ett surr kring ett middagsbord kantat av ansikten. I rummet, där livet händer.

Ps: Fotot är från 1970 talet på mig och mina älskade syskon. Den lilla skit-ungen i mitten.. japp.. det är jag. Ds