När stora vemodet rullar in…
Vet inte hur många gånger jag vridit och vänt på mig i sängen. Försöker somna. Det känns som att någon sitter på mitt bröst. Det är tungt att andas. Glider fram i en stor mörk rymd, i en farkost utan riktning. Det finns inga referenspunkter, ingen väg, bara mörker. Plötsligt smattrar det hårt i skrovet. Som när spöregn går över till hagel. Det går inte att värja sig. De kommer från alla håll. Tankarna. Tankarna som säger att jag inte kommer att bli älskad igen, sådär villkorslöst trots alla mina brister, som Krister gjorde. Tankar om hur jag ska få ihop allt.. klara hem.. företagande… och att vara den starka mamma jag vill vara. Jag påminner mig om alla tekniker jag lärt mig.. aaandas Kia.. fokusera på andningen.. det här är inget farligt och kommer att gå över. Men just i den stunden känns allt utom räddning. Jag kommer att sjunka.. mörkret kommer att omsluta hela min existens och jag försvinner med den.
Sätter mig upp och tittar ut genom fönstret. Månljuset strilar in försiktigt i glipan mellan gardinerna. Helt mörkt är det faktiskt inte. Det är som en sagovärld där ute. Magiskt Narnia-vackert av snötyngda granar och en klar vintrig stjärnhimmel. Men det är tyst. Öronbedövande tyst. I vanliga fall hade jag nu slagit på en ljudbok eller musik. Gjort allt för att förströ mina ovälkomna tankar med något annat. Nu går det inte. Följde med de fina vännerna upp i till stugan långt ute i skogen. Här finns ingen täckning. Absolut noll. Niente. Nada. Vet att jag kan gå in till dem i rummet bredvid och få en lugnande pratstund men tänker att jag behöver klara det här själv.. jag kan ju bara fortsatta andas och låta det lätta.
Det här med ångest är nytt för mig. Visst har jag legat orolig vissa nätter i livet, men inte så här. Alla som haft panikångest någon gång vet vad det innebär. Den kommer på oplanerade spontanbesök ibland (och är inte av den sorten där man glatt plockar fram Gevalia..). Som ett paket med sorgen kom den, en ”två-för-en” lösning jag inte beställt. Men jag förstår att den behöver sitt utrymme för att jag ska ta mig till andra sidan. Mitt intellekt förstår det, helt och fullt. Ändå är det jobbigt när det väl händer.
Jag tänder den tygbeklädda furulampan som finns vid sängen. Den minner om ett svunnet 1970-tal. Skulle tro att hela rummet snickrades ihop då. Ett sånt där hederligt rustikt furubeklätt sommarstuge-rum med väggbyggda våningssängar. Här ska man ju inte ligga och må dåligt, utan fundera på morgondagens skidtur i den vackra skogen, eller fisketuren i något närliggande tjärn. Kom igen nu Kia, ryck upp dig.
Jag sträcker mig neråt golvet och fångar upp min ständige följeslagare, den lilla anteckningsboken och pennan. Det kanske lättar om jag bara får skriva ner hur det känns? Tänker på raderna jag läste kvällen innan i boken av Björn Natthiko Lindeblad, ”Jag kan ha fel”. Att vi måste lämna utrymme för mirakel, det går inte att kontrollera livet utan vi måste lita mer på livet och att det vill oss väl. ”Du kommer att få veta, vad du behöver veta, när du behöver veta det”. Mm.. just det Kia.. tålamod ja.
Jag undrar om det finns något jag kan göra som kan hjälpa mig att inte må såhär i onödan? Vad ska jag göra när det skaver? Natthikos ord ekar i mitt huvud och jag klottrar vidare; ”visa dig själv så mycket kärlek och medkänsla som du bara kan. Dra ut de mörka tankarna i ljuset, utan att tro på deras innehåll. De är bara tankar, de ÄR inte du”.
Han beskriver det så fint och jag var så glad att jag läste det just den kvällen. Men allt har väl en mening.. =). Han menar att om vi stannar i rädsla, så lever vi med knuten näve. Släpper vi istället taget.. lite mindre kontroll.. liiite mer tillit.. finns det helt plötsligt plats för så mycket mer.. i din öppna hand. Så rätt han har. Jag vill ju inte leva med ett stryptag om livet. Nej, jag vill ha ett stort ömt famntag om det. Det är min plan.
La ner blocket och släckte för att somna. Faran var över. Tankarna försvann, för den här gången. När jag vaknar på morgonen känns allt lättare. Förstår inte ens hur jag kunde må så dåligt tidigare. Den gör så, sorgen, den kommer och går som den vill. Jag tittar ner på min hand som vilar öppen mot täcket. Den vill ta emot och har massor att ge. Jag ler när en annan tanke dyker upp. Att jag ju faktiskt alltid kommer att vara älskad ändå så länge jag lever. Av mig själv. När det sedan är meningen, kanske jag blir redo att bli älskad också av någon annan igen.
