Är du bekväm i ditt skinn?

Jag undrar, varför det är så fruktansvärt skrämmande att bara helt släppa taget och vara sig själv I den här världen. Vad är det som gör att vi så ofta känner att vi ska gömma oss bakom fasader av vad som anses rätt och fel. Vi är så rädda för att bli bedömda. Att inte vara rätt. Rätt kläder. Rätt bostad. Rätt jobb. Rätt fritidssysselsättning. Rätt inredning. Rätt inkomst. Finns ju ingen som kan bestämma vad som är rätt för dig, annat än du själv.

Jag kommer ihåg när jag var liten och fick följa med mamma till jobbet. Så himla spännande det var! Hon jobbade på TV. Alltså hallå.. det fanns KÄNDISAR på hennes jobb! En gång i min sena tonår fick jag ett statist uppdrag genom mamma. Hon var med och producerade en inspelning som skildrade ett Stockholm kring sekelskiftet.

Det skulle filmas ett klipp när jag flanerade lite spontant genom Kungsträdgården i tidstypiska kläder. Ni vet en sån där vacker über-kvinnlig välsydd dräkt med puffig rumpa och kjol som släpade i marken. Något som typ Madickens mamma kunde ha haft på sig, galant nonchalant snurrande ett spetsparaply vid axeln. Inför inspelningen blev jag skickad till TVs kostymförråd. Jag minns att vi gick genom rader fullsmockade av kläder, väl sorterade efter årtionden. En riktig skattkammare för en tjej som mig som alltid älskat att klä ut sig som liten flicka.

Tänker att det är lite som när vi letar våra roller i livet. Vi bläddrar bland galgar, provar.. bläddrar.. provar igen. Vissa kostymer passar ganska bra, medan vissa skaver något fruktansvärt redan från början. Som de där dyra snygg-jeansen som är ap-tighta i början och expediten säger ‘de töjer ut sig med tiden’ mmm… tjena.

Det är inte meningen att vi ska kränga på oss något som skaver, sitter illa och inte passar. Det är meningen att du ska våga vara fullt ut i det du är bekväm i och göra det som känns rätt för dig. Som när du trivs i ditt eget skinn. Och skiner i det.