Skrämmande statistik

Mellan 2013 och 2017 ökade antalet personer sjukskrivna, för stressrelaterad psykisk ohälsa, med hela 75 procent (källa: det digitala hälsoföretaget Yogobe). 3 av 4 är kvinnor i åldern 40 till 54 år. Försäkringskassans siffror visar även en trend att fler unga personer sjukskrivs för samma problematik. Det gäller då både män och kvinnor i åldern 25 till 29.

Människor som inte ens hunnit bilda familj tänker jag. Och det var ju först då, som det på riktigt började kännas körigt för en annan i livet. Jag själv befinner mig alltså i högrisk-zonen, som kvinna och 46 år gammal. Känns som att jag själv haft väldig tur hittills… Som gått igenom skilsmässa, varannan vecka, ekonomisk oro och ibland inte ser någon ände på allt som bara ska göras på hemmafronten såväl som i den egna verksamheten. Man behöver inte prata länge med sina väninnor för att höra samma visa och igenkänning i en annan folksjukdom – dålig självkänsla.

Två faktorer som skyddat mig

I mitt fall, tror jag särskilt två faktorer fungerat som ett slags skydd. En är möjligheten att jag mestadels de senaste åren kunnat styra över min tid. Egentligen har jag nog jobbat fler antal timmar, jämfört med om jag skulle befunnit mig på en arbetsplats med fasta tider. Men friheten i sig, att kunna välja att ta en promenad i skogen på lunchen, att ta ledigt en onsdag för att jobba en söndag, att hämta barnen tidigt och slippa dåligt samvete (känn på DEN, en stor anledning till stress..) för att istället jobba några timmar på kvällen, att kunna boka in tandläkartid och utvecklingssamtal för barnen utan att känna att chefen väntar på jobbet, att lägga upp och planera mitt eget arbete med egna mål.

Den flexibiliteten har sparat mig mycket magont. Sedan har det inneburit nya utmaningar, som att lära sig disciplin att utföra de uppgifter jag måste få gjort, när man arbetar på hemmabasis. Men det går att lära sig. Det känns som piece-of-cake jämfört med all annan form av stress jag ägnat mig åt tidigare.

Den andra betydande faktorn är den personliga utvecklingen jag gjort. Det är ett jobb i sig, men så viktigt för att jag ens ska ha fungerat i vissa perioder. Då jag lärt mig ett sunt sätt att tänka om mig själv, att inse mitt egenvärde såpass att det här med att ta hand om mig själv faktiskt planeras in i min kalender. För det mesta. Även jag har förbättringsåtgärder =)..

Hur jobbar vi framåt då?

Grundvärderingarna i samhället behöver en förändring tror jag. Om jag får drömma tror jag att vi behöver lyfta det här ämnet tydligare i skolan. Inför mental träning och egenhälsa på schemat. Fler vuxna som samtalar med eleverna, ser dem.. på riktigt. Men det mesta behöver ske hemma. Vi föräldrar måste inse att ta hand om oss själva, barnen gör som vi gör, inte det vi säger.

Tror fler vuxna behöver bli sedda med, på arbetsplatserna. Gemenskapen jag upplever i mitt arbete, där var och en är sin egen, men ändå med i ett stort sammanhang är superviktig för glädjen i jobbet. Lyfta vikten av återhämtning, att reflektera över sånt man gjort. Fira framgångar, stora som små. Lyckas man som förälder engagera barnen in i en idrott de tycker om, kan det vara en väg att lära sig det här. Idrottsvärlden har länge varit duktiga på mental träning. Men om man inte är en sportig person då, hur gör man då?

Många frågor, få svar. Det här är komplext, men jag tror att det här går att vända. Finns så många som brinner för hälsofrågan. Vi fortsätter våra arbeten och måste även komma ihåg att ta hand om oss själva. Det är där allt börjar.

Share This